Jag går andra året i gymnasiet och har fortfarande ingen aning om vad jag vill bli och vart jag skall söka vidare, men både film och skrivande är några av de saker som verkligen intresserar mig. Därför tänkte jag fråga vad du har studerat? Om du har studerat litteratur undrar jag mest hur utbildningen är, inriktningar och så vidare. Om fallet är det senare, har du då några tips på hur man kommer igång med skrivandet även om man utbildar sig inom något annat?

Jag tog studenten 2006 och trots höga betyg hade jag ingen lust att studera, just eftersom jag inte visste vad jag ville. Nu fem år senare, tycker jag det är galet att man som 19-åring ska veta vad man vill göra resten av sitt liv. Jag tycker det är bra att pröva på olika saker och kanske ta ett par mellanår och göra något helt annat - kanske i andra länder t.o.m. Då skaffar man sig nya erfarenheter och lär känna sig själv på ett annat sätt och växer som person.

En av de grejer jag gjorde efter gymnasiet var att gå en 2-årig författarutbildning vid Folkuniversitetet i Stockholm. Jag tycker inte att man kan plugga till författare, men däremot är en skrivarutbildning ett bra sätt att utveckla sitt skrivande på och att ge sig själv tiden att verkligen satsa på skrivandet.

Första året i den skrivarutbildning jag gick, var vi i skolan 8-16 tre dagar i veckan. Resten av veckan satt vi hemma och skrev på de olika uppgifter vi fick. Vi var uppdelade i två grupper (vi var ca 15 elever) och varje grupp läste alla gruppmedlemmars texter och gav sedan muntlig feed-back tillsammans med gruppens handledare som själv var författare och också gav synpunkter på texten. Första året gick vi igenom olika genrer med en del gästföreläsningar och studiebesök.

Andra året började vi på varsitt större projekt. Alla började skriva på egna böcker och fick varsin personlig handledare som vi lämnade in texter åt och som sedan gav feed-back åt oss. Halva första året hade vi skola två dagar i veckan, men på vårterminen var det mer sporadiskt och tanken var att vi skulle sitta hemma och skriva för fullt och så mycket vi bara kunde.

Under kursen började jag med boken jag fortfarande skriver på. Utbildningen kostade ca 2000 euro i terminen, så den var ganska så dyr. Jag löste det med studielån, men har i efterhand tänkt att jag borde ha sökt stipendier för det borde inte vara så svårt att få. Jag fick också full studiepenning och bostadsbidrag för hela perioden eftersom det var studier på heltid.

Mitt tips om man inte har möjlighet att gå en kurs är i alla fall att bara sätta igång och skriv! Skriv vad som helst och skriv varje dag - om så bara några rader. Skriv först utan att tänka efter om det blir bra eller dåligt - rada bara sidorna på hög! Sedan när du känner att du har storyn klar och ett första utkast, låt det ligga en tid och läs sedan igenom det mer kritiskt och skriv om. Bra är också om du i det här skedet har någon annan som kan läsa och ge konstruktiv feed back!

Här kan ni läsa mer om Skrivarlinjen vid Folkuniversitetet i Stockholm, som jag gick!

Evelina skänkte mig ordet ”inspiration”. Detta ord skall nu få leka med ”kreativitet”. Det här är vad jag ger tillbaka:

Inspiration. Det är faktiskt först nu jag verkligen funderar på vad som inspirerar mig. Oj. Det får komma under textens skapande resa. I detta nu. I detta inlägg. Inspiration för mig är olika former av fullt tillåten stöld, där resultatet är modifierat efter att ha passerat ditt inre. Det är kanske bäst att jag utvecklar den tanken. Det jag menar är att vi ser oss om i världen och upptäcker saker vi vill ha, vill göra, vill uppnå. Det kan vara allt från en känsla till en helt ny värld. Våra mål byts ständigt ut mot nya eftersom vi hela tiden inspireras av vår omgivning. För hundra år sedan var den sfären mindre. Antar jag. Då sträckte sig inte kartan lika långt som idag. Nu får vi mer information, konstant. Vi bombas av mer eller mindre oavsiktliga inspirationskanoner hela tiden. En dags intryck nu kunde fylla en livstid då. Inte i vikt, men i mängd. Ta den jag är. En människa med ständigt flödande idéer och tankar kring skapande. Överkreativ i vissa mått. Behöver jag ens inspiration?

Självklart behöver jag det. Jag går ofta på bio. Gärna helt allena. När jag skriver sitter jag i en sfär av musik och tankar. När jag inspireras sitter jag i samma bubbla, fast en mobil sådan. Jag lyssnar alltid på musik när jag skapar. Det borde räknas som en form av inspiration. Jag älskar djupa samtal om orsak/verkan och universum. Inspiration. Men så kan den även komma från helt oväntade håll. Jag stod på jobbet en dag och en maskin gick sönder. Var när hur är egentligen oviktigt, men går någonting sönder kommer det någon och lagar det. En tanke kom till mig: ”Tänk om jag kunde berätta exakt vad felet var, när de kommer ut. Vad häftigt det skulle vara.” Två minuter senare hade jag storyns röda tråd klar och huvudscenerna var redan filmade. Ett värmländskt komiskt, men ändå filosofiskt kärleksdrama. En enda kommentar från underbara Morgonpasset i P3 gav upplägget för en hel anekdotsbok. Jag inser nu att inspirationen flödar runt mig i en konstant ström. Allt jag behöver göra, är att sträcka ut handen och greppa tag.

Vägen till Umbria skapades av ett helt livs erfarenheter och inspirationskällor. Det och en uppdämd kreativitet, som bara väntat på det medvetna valet att börja skriva. Kan jag vara kreativ utan inspiration? Ja, men då kommer tankarna, idéerna och känslorna aldrig att vara mer än små frön. Inspirationen ger inte bara grunder att stå på. Den ger energi att utveckla. Att växa. I Vägen till Umbria figurerar en stor ek. Den har till och med ett namn. Jag sådde ett frö. Fröet blev en gåtfull debut. Vad bär du på, som ännu inte satts i jord och fått näring? Umbria blev mitt träd. Hur ser ditt ut?

Love / Jan-E

I DET HÄR INLÄGGET kan ni läsa en tidigare intervju som jag gjort med Jan-Erik, samt några ord om vad jag själv tycker om hans första bok!

Oj. Jag har knappt några. Just nu när jag lånat grannens dator för att kunna svara på dessa frågor (stort nöje!) inser jag dock att behovet styr, som i så mycket annat. Men det finns vissa kriterier:

* Lugn och ro. Barnen behöver ha somnat och helst frugan med.

* Mörker. Det är inget måste, men kan jag inte se vad som finns utanför fönstret ... ja då kan det ju vara vad som helst. Någonting jag skapat.

* Känslan. Den där känslan. Den bräckliga känslan som kan ta två veckor att finna och så behövs det bara en liten grej som att frugan ber mig sopa i köket, så försvinner den.

Har jag dessa med mig, då finns det ingen gräns för vad jag kan åstadkomma.

MÅNGA KLAGAR PÅ ATT DE INTE HAR TID ATT SKRIVA. HUR GÖR DU FÖR ATT HITTA TIDEN?

Ja som sagt. Det är svårt. Vägen till Umbria är skapad mestadels mellan 21:00 och 01:00 de dagar då jag haft vad som krävs. Eftersom jag är en debutant och amatör, så har jag fått finna min form på egen hand. Formen och tiden. Drömmen är att kunna skriva på heltid. Leva på det.

Väntar in känslan. Tittar på film. Mycket film. Får inspiration. Nu börjar t.ex Game of thrones färga av sig på uppföljaren till första boken. Skrivkramp har jag nog aldrig upplevt ännu, men tvivlet finns ständigt närvarande. Jag tvivlar aldrig på det jag skapat, men ofta på mig själv. Motsägelsefullt, men sant.

VAD MOTIVERAR DIG OCH VARIFRÅN FÅR DU INSPIRATION?

Jag har funnit mitt kall. Någonting jag för första gången i mitt liv känner att jag kan bli riktigt bra på. Just nu skriver jag en thriller i kriminalmiljö och den är lik Umbria, men ändå helt olik. De som läst halva säger att de får gåshud, tårar i ögonen och äckelmage samtidigt som de känner medkänsla och kärlek. Så känslorna spelar med mig även här. Inspirationen finns inuti. Jag har 15-20 böcker/filmmanus på kö i huvudet. Allt finns i huvudet. Hela Umbrias intrikata och till synes oändliga nät av intriger, släktskap och gåtor finns inte på papper eller i en fil i en dator. Allt finns i min hjärna. Gåtor som får Lost att blekna och svar som får läsaren att vända blad. Ibland känns det inte som att det är jag som skriver över huvud taget. Någon skriver genom mig. I don´t mind :)

HAR DU NÅGRA TIPS TILL ANDRA SOM HAR EN MASSA BRA IDÉER OCH VILL SKRIVA BÖCKER, MEN SOM ÄNNU INTE HAR KOMMIT IGÅNG?

Börja. Skriv nu! Jag visste ju inte ens att jag skrev en bok, när jag skrev ned första meningen. Men den öppnade upp för allt det som vilade och lurade där inne. Ingen kan göra det åt dig. Det är bara du som kan se det som visar sig, när du sluter dina ögon. Låt det ta över. Låt det växa och frodas. Det du får tillbaka är skrämmande och vackert. Börja. Bara ett kapitel. Ett enda. Att lära sig cykla eller åka skridskor var inte roligt, men jag ser då inga gråtande barn susa nedför backarna eller ledsna ungar på isen. De provade och fann glädjen. De vågade. Vågar du?

HUR HAR DU GJORT FÖR ATT LYCKAS LÄGGA UT ETT SÅDANT PUSSEL AV OLIKA SCENER, SOM VÄVS SAMMAN PÅ ETT SÅ SNYGGT OCH SPÄNNANDE SÄTT?

Vägen till Umbria är en film. Okej? Den finns redan. Hela serien Vid cirkelns slut finns redan. Problemet är att jag är den enda levande människa i hela universum som sett den. Nu finns den inte längre kvar annat än i min hjärna. Det jag gör är helt enkelt att återberätta det jag sett. Borde jag skriva filmmanus? Kanske. Vet jag hur? Nej. Men vissa idéer jag har lämpar sig inte för bokform. De ska vara film. Även Umbria. Men jag kan inte göra film, så jag tar den andra vägen :)

Pusslet finns redan där. Inuti mig. Om du tyckte trådarna i Umbria var spännande, så kommer du att dra efter andan, när du ser vart de är på väg ;)

VILKA BÖCKER LÄSER DU HELST SJÄLV?

Jag läser inte böcker. Detta är någonting jag fått utstå en hel del kritik för, men jag behöver inte läsa böcker. Varför läsa när jag kan skriva? Jag läser just nu en bok av Sam Harris - Moralens landskap. Innan det Brev till en kristen nation av samme Harris. Ingen skönlitteratur, men väl en utmaning för hjärnan. Det är därför Vägen til Umbria är så full av trådar. Jag vill att du ska tänka. Mer än du vanligtvis gör när du läser. Jag vill få din hjärna att anstränga sig och därigenom utvecklas. Växa. Sedan jag började skriva har häpnadsväckande saker hänt med mitt sinne. Jag vill att fler ska få uppleva detta. Om inte annat så får läsaren ett rejält äventyr att ryckas med i :)

Jag har läst 43 böcker på 33 år. 18 av dem Robert Jordan, 5 Tolkien, 3 Rowling, 5 Lloyd Alexander, 5 Koontz, 4 King, 1 Delblanc, 1 Sam Harris, 1 någon obskyr Star Wars-författare. Jag kan ha glömt någon dock. Detta plus en oändlig mängd serietidningar är vad som format mig. Det och filmerna. Sci-fi, fantasy och äventyr. Jag har alltid på Howard Shore i bakgrunden när jag skriver om Umbria. Det finns många anledningar till att jag inte läser, men det tar vi en annan gång. En dag kommer jag säkert att börja läsa igen. Men just nu är det så mycket som vill ut, att det vore förkastligt att trycka in mer  :)

HUR KOM DU PÅ IDÉN TILL BOKEN?

Det känns mer som att idén till boken kom till mig. När jag skriver finns det knappt någon eftertanke, utan allt bara flödar genom sinnet och rakt ut genom fingertopparna. För ca 10 år sedan började jag (i ett tillstånd av djupt skapelsebehov) rita på en karta. Jag ville antagligen skapa en värld som jag kunde fly in till, när livet i sig inte var en trevlig plats. Närhelst jag behövde koppla bort mig från denna värld, satte jag mig med kartan. Jag visste inombords att jag en dag skulle behöva den. När kartan var klar hade vi redan köpt det hus som vi sedan sålde. Under tiden vi bodde där började en längtan gro i mig. Jag visste inte från vad eller till vad, men Gwendolyn föddes i huvudet och hon längtade. Precis som jag, så kände hon att livet borde ha varit annorlunda. Så jag började skriva: "Gwendolyn hade alltid längtat." De orden öppnade upp dörrar jag inte ens visste fanns. Storyn byggdes på allteftersom.

HUR LÅNG TID TOG DEN ATT SKRIVA?

Jag började 2009-01-01 och var klar 2010-02-06, så ett år drygt. Småtimmar i mörkret :)

BÅDE PLATSERNA OCH KARAKTÄRERNA HAR VÄLDIGT SPECIELLA NAMN, HUR KOM DU PÅ DEM ALLA?

De kom till mig i de flesta fall. De ska heta så. Det bör vara så. Magkänslan säger att det stämmer. Vad gäller vissa namn på platser och namn, såsom Breitan, Perugia, Eldon eller Silvio Terrano, Lucia och Ramon så har de och många fler fått sina namn på grund av storyns bakgrund. Umbria i sig var en gåshudare. Jag valde namnet först och googlade sedan. Behövde se så att ingen annan hade skrivit ett äventyr som hette Vägen till Umbria. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det fanns ett Umbria. Det var gåshud 1. När jag läste att det kom från ordet "umbrar" som betyder skugga, så log magen och sinnet ikapp.

VAD VAR DEN STÖRSTA UTMANINGEN MED ATT SKRIVA BOKEN?

Den största utmaningen var nog att jag inte hade en aning om hur jag skulle göra. Hur skriver man en bok? Jag läser själv ytterst sällan, så formen var diffus. Jag fick MVG i svenskakurserna på gymnasiet, så lite grammatik hade jag koll på, men allt det andra? Jag har inte gått några skrivkurser, eller läst in mig på ämnet. Jag vill inte det. Jag började med att göra det första kapitlet. Därefter skrev jag det andra. Då började storyns omfång visa sig i huvudet. Jag bestämde mig för att skriva fem kapitel. När det var gjort hade jag ett slut i huvudet. Det var dit jag skulle ta mig. Jag skrev fem kapitel åt gången och efter 20 kapitel satte jag en gräns på 40 kapitel. Annars skulle den bli för stor. När jag skrivit ett kapitel satte jag mig ned och teoriserade över vad som hänt och varför. Därefter fick logik och fantasi tjyvpara sig och därigenom föddes nästa ... och nästa ... och nästa.

HUR FÖRESTÄLLER DU SJÄLV DIG UMBRIA OCH VAD HANDLAR TRILOGIN OM ENLIGT DIG?

Umbria är ett ställe där samhället inte är som det borde och det befolkas av individer som mer och mer börjar inse att någonting inte stämmer. Vissa har till och med visat sig vara steget före oss alla. De har sett saker vi bara kunnat drömma om, bokstavligt talat. Några få har till och med sett mer än så. Men allt hade en början och sanningar behöver avtäckas och lögner slås ihjäl. Det finns de som söker och de som döljer.

Den handlar i grunden om oss människor. Vilka är vi? Vad är godhet och vad är ondska? På vilken sida står kärleken? Den handlar om känslor och om hur vi använder dem. Sedan har jag även vävt in saker som inte alls speglar min tro, men som färgats av mitt hopp. Många får sig en känga. Den som vill, kan finna samhällskritik. Den som vågar, kan finna avsmak gentemot religionens maktmissbruk. Den som får, kan lära känna sitt eget jag. Du tar med dig själv in i Umbria. Det finns tusen trådar att följa. Alla utgår från samma punkt. I slutet kommer alla att åter mötas, vid cirkelns slut.

Trilogin blir säkerligen inte heller en trilogi. Någonstans kommer en fjärde bok att passas in. En som behandlar det vi i första boken endast får återuppleva i form av minnen ;)

I morgon kan ni läsa nästa del, där Jan-Erik bl.a. berättar vad som inspirerar honom till att skriva och vilka skrivrutiner han har!

Bilden är från tidningen Eos senaste nummer. Illustratör: Catharina Nygård Holgersson.

Jag fick min första text publicerad i en tidning när jag var tio år gammal. Då vann jag en skrivtävling för alla finlandssvenska lågstadiebarn. När jag just fyllt 12 år, var det dags igen. Jag vann en nationell skrivtävling i Finland och blev intervjuad i tidningar och hela faderullan. Det var en stor grej för lilla mig. Sedan dess har jag med jämna mellanrum haft texter publicerade i tidningar: sagor, noveller, krönikor och kolumner. Sedan jag var 16 år har det skett regelbundet en gång i månaden för olika tidningar. Ändå, känner jag fortfarande skräck just i den stunden när jag trycker på "Sänd" och e-mailet med min text åker iväg ut i etern. Just den där stunden när jag släpper min text och det inte finns någon återvändo. Klick! Skräckblandad förtjusning med en stor dos av spänning och förväntan. Undras om det någonsin ändras?