När jag intervjuades för ett par veckor sedan till Elevbladet, så fanns det en sak som jag ville poängtera: man ska vara stolt över att vara nörd eller tönt eller vad man nu vill kalla det. Det låter kanske konstigt, men tidningen kommer ut i högstadier och gymnaiser och jag ville visa på det att jag aldrig var en person som hade många kompisar, eller hörde till något coolt gäng varken i lågstadiet, högstadiet eller gymnasiet. Jag gör det fortfarande inte, men i dag har jag inget problem med det för jag vet att det är så som jag trivs bäst och jag tycker att jag har klarat mig rätt bra trots det.
När jag var liten var det däremot svårt. Jag grät ofta hemma över att jag inte hade några kompisar i lågstadiet. Var ofta ledsen i högstadiet över att inga coola killar fastnade för mig (nu i efterhand när jag har sett foton från den tiden förstår jag i och för sig mycket väl varför ingen föll för mig, haha). Mamma sa då ofta att jag skulle vänta och se - "När du är vuxen kommer du att märka att det är de nördiga killarna som är de eftertraktade männen och de coola killarna som inte kommit sig någon vart." Det här är så klart tillspetsat för att trösta en gråtande 14-åring, men nu när jag är äldre (och förhoppningsvis klokare) så har jag märkt att det finns ett visst mått av sanning i det och i dag är jag glad att jag höll mig till nördbänken i skolan. Att jag stannade kvar där, trots att jag ofta önskade att jag var någon annan, istället för att låta andra påverka mig till att bli en person som jag egentligen inte var. Klasskompisar kunde bland annat hota med saker för att få mig och min bästis att börja röka till exempel, men vi vägrade. Till stor del för att min farmor ett par år tidigare hade dött i cancer, som högst troligen orsakades av att hon var storrökare. Jag höll mig länge borta från ungdsomfester, för att jag helt enkelt inte trivdes där. Jag gick dit flera gånger och kollade läget, men konstaterade att jag mådde bättre hemma med mina böcker och mitt skrivande. Jag var en äkta nörd. Jag ville inte vara det, men jag trivdes innerst inne bra med det. Särskilt så länge jag hade några få riktigt bra kompisar som tänkte likadant. Kompisar som satt bredvid mig på nördbänken och som jag nästan skrattade ihjäl mig med på rasterna.
Vad jag vill få sagt är att det spelar ingen roll vem du är som tonåring: allt ändras när du blir lite äldre. Det spelar ingen roll om du är personen som inte kan sminka sig, har finnar och som ingen av de snygga killarna vill dejta - du kan ändå gå hur långt som helst i livet så länge du är ärlig mot dig själv. Och så länge du är beredd att satsa på dina mål och inte glömmer bort dina drömmar. Framför allt inte låter någon annan övertyga dig om att du inte kan göra det du själv vill. I dag känner jag verkligen: Var en stolt nörd! Håll dig till människor som gillar DIG och som du inte behöver låtsas inför och strunta i alla andra, så kommer allt att ordna sig i längden. Allt är upp till vad du tror om dig själv - inte vad andra tror!
