Flickan med snö i håret

Jag börjar bli riktigt trött på svenska deckare. Varför ska de alla följa exakt samma mönster och ha exakt samma språk? Kan inte någon våga lite och ta ut svängarna åtminstone en aning? Den här så kallade deckaren, är snarare ett drama med inslag av deckare. Ninni Schulman kan skriva, men här har hon inte lyckats bygga upp en thriller, eller ens en halvspännande polisroman. Ett tips till alla er som funderar på att skriva en roman där ni har flera olika huvudpersoner och skriver ur olika perspektiv i olika kapitel: kom ihåg att kapitlen ska komplettera varandra! Det som den ena personen upplever, ska inte den andra personen också vara med om, eller lära sig. Det händer i den här boken: varje kapitel känns som en upprepning på det föregående. Nej tack till fler böcker i den här stilen. Tyvärr.