En överraskande besvikelse

Jag trodde aldrig att jag skulle bli besviken på en bok av Inger Frimansson. Men den här gången blev jag tyvärr det. Det kalla landet, känns till stor del som ett referat av hennes förra bok Råttfångerskan, som är en av mina favoritböcker. Språket är lika bra som alltid och hennes berättarröst finns där, men efter att ha läst klart så undrar jag lite varför Frimansson egentligen har skrivit boken? Det känns lite som att hon har skrivit den som ett måste.

De första sidorna kör igång bra, men sedan undrar jag hela tiden sida efter sida, när det hela riktigt ska börja. När jag kommit till sista sidan känns det tyvärr som att jag blivit snuvad på själva storyn. Det känns som att Frimansson hade en bra story att berätta, men gick som katten kring het gröt runt den verkliga storyn och istället skrev om något annat. Något som vi läsare redan visste - åtminstone vi som läst hennes lysande bok Råttfångerskan.