Du gamla, du fria

I går läste jag ut Liza Marklunds splitternya bok Du gamla, du fria. Ofta när jag sitter i samma rum som andra boknördar, får jag uppfattningen att det är dåligt att tycka om Liza Marklund. Det är inte tillräckligt fint. Men jag gillar henne och har gjort det ända sedan min morbrors fru lånade Sprängaren åt mig när jag gick i högstadiet.

Tyvärr gjorde den här boken mig lite besviken. Det är den nionde i serien om Annika Bengtzon och det känns som att Liza Marklund har förlorat en del av stinget, som finns i de tidigare böckerna. Hennes berättarspråk är fortfarande det samma och storyn i sig är bra och spännande, men efter halva boken så är det något som inte känns riktigt äkta längre och spänningen försvinner. Dessutom blir jag frustrerad på att boken börjar med en mordhistoria, som sedan visar sig vara bara en sidogrej till den riktiga handlingen. Det hade varit bättre om Marklund hade öst på med allt krut på den egentliga intrigen, eller så helt bytt spår och kört till hundra procent på mordhistorien. Det som jag ändå gillar är att den här boken är annorlunda än Marklunds tidigare böcker. Den handlar mer om Annika Bengtzons personliga problem och den är ingen klassisk deckare, eftersom den handlar om hur Annikas man Thomas blir kidnappad i Afrika, när han är där på ett jobbuppdrag.

Om ni gillar Liza Marklund, så tycker jag ändå att boken är läsvärd. Det samma gäller om ni vill ha en halvspännande thriller. Klicka på de turkosfärgade länkarna för att läsa mer om de nämnda böckerna och författaren!