Ett svårt beslut

loppuunmyynti-sv

Sista chansen att shoppa nu: -70 % REA på hela sortimentet av smycken och accessoarer och vi skickar beställningar till hela EU. Alla smycken hittar ni HÄR.

Jag har länge vetat att det här är på kommande och jag har vetat att jag blir tvungen att skriva det här inlägget, men jag har stretat emot. De närmaste som vetat om det har undrat när jag/vi ska ta tag i det och jag har svarat: Snart. Snart ska vi nog. Nu är “snart” här, efter en hel del grubblande och flera fällda tårar.

Vi har beslutat att lägga ner We Style, inte på grund av konkurs eller för att det inte går runt utan för att vi vill satsa på annat. Jag hade inte trott att man kunde ändras mentalt så mycket som jag känner att jag gjort de senaste tre åren och Wiktor har ändrats och våra värderingar och liv har bytt riktning på flera plan. Vi vill satsa på nya och andra projekt och det kommande året kommer att innebära en del förändringar och mycket av det kommer att ta en hel del tid. Om det är något jag har lärt mig de senaste åren så är det att det är viktigt att prioritera, att man ska satsa på det man brinner för och att man inte kan göra allt på en och samma gång. Jag brinner fortfarande för företagande och det är det jag vill satsa på, men jag brinner inte för mode och smycken längre.

Vi har lärt oss otroligt mycket de senaste mer än 3 åren. Vi vet att vi kan driva företag, vi vet hur vi ska göra, vi vet vad som funkar och vi vet vad vi ska satsa på när vi startar nya projekt för att göra dem ännu bättre. Vi är stolta över det vi har åstadkommit, med fina samarbeten och kunder dagligen både i Finland och utanför Finland, 99,9 % av kunderna har varit sådana som vi inte känner och 90 % av kunderna har varit finskspråkiga, vilket känns otroligt bra när både jag och Wiktor är finlandssvenska.

Jag har insett det som många företagare säger: det första eller de första företagen är provkaniner, först efter att man startat upp ett par företag hittar man de idéerna man verkligen vill satsa på och i det skedet har man grunden och kunskapen att göra det lysande, den praktiska erfarenheten som krävs. Det är blandade känslor och jag har varit ledsen och haft ångest över beslutet, velat fram och tillbaka för företaget har varit som ett barn för oss, högsta prioritet och vi har jobbat hårt ofta nästan dygnet runt. Men jag inser också nu att det är onödigt att lägga ner mer energi på ett beslut som är fattat, energi som behövs för kommande projekt och utmaningar. Vi/jag ser tillbaka på tiden med just det här företaget med ett stort leende och med stolthet. Vi har fortfarande kvar vårt aktiebolag och det gör det också lättare att fortsätta med andra saker i anslutning till det. Det kommer att bli bra och jag är tacksam och glad och ser nu framåt mot allt det nya som är på kommande!

10349085_10204585757984930_8879010040061441196_n

Min mamma skickade den här bilden till mig och mina syskon i dag och den passar perfekt in på hur jag ser på livet just nu, fast jag skulle inte ens kalla det här för “fail”, för det är det inte, utan en värdefull erfarenhet och en omväg på vägen mot det som komma skall.

Tjejkväll

tjejkväll2tjejkväll3tjejkväll10

Jag har turen att bo nära en av mina bästa kompisar här i stan, Andréa, och i går hade vi tjejkväll hemma hos henne. Vi fixade pizza med kallrökt lax, tomat och rödlök på och sedan färsk ruccola och en ihoprörd pepparrotskräm på. Mums! Hugo och Holger, Andréas hundar, var så klart också med. Och om ni undrar varför vi hade två glas så smuttade vi på varsitt glas vitt som fördrink medan vi fixade pizzan och sedan drack vi lite prosecco till maten. En riktigt kul lördagskväll!

Middag och bio

bio2-bloggbio4bio3-bloggbio-blogg

I går fick jag klart mitt första projekt på jobbet som jag haft huvudansvaret för och det kändes jättebra! Dessutom så hade vi äntligen ätit upp resterna från senaste söndagens middag här hemma, så vi passade på att fira båda sakerna med att äta ute på ett av våra favoritställen – Orchid. Jag råkade ta en aning för stark mat den här gången, men det smakade bra ändå, även om jag kände mig som en seriefigur som det sprutar eld ur öronen på mellan varven, haha.

Efter att vi ätit gick vi på bio och såg filmen What If, som var överraskande bra. Har varit på väg att ge upp hoppet om dagens filmindustri, men den här filmen var en av de bättre jag sett av de filmer som gjorts de senaste två åren. Det är en romantisk komedi med Daniel Radcliffe i en av huvudrollerna och jag kan inte förstå varför folk tjatar om att han inte kommer att kunna göra sig av med Harry Potter-stämpeln, för inte en enda gång under filmen tänkte jag på honom som Harry Potter. Han spelade jättebra i den här filmen, som i övrigt ofta hade hög igenkänningsfaktor, en del överraskande roligheter som fick hela salen att brista ut i skratt och hela stämningen i filmen var charmig och feel good, utan att bli sliskigt överdriven à la amerikansk komedi.

Den så kallade lyckan

lyckofasad

(Bild från expressen.se)

Mia Skäringer har skrivit en bra kolumn om den fasad av lycka de flesta  försöker hålla upp i dag. Den är läsvärd, så läs HÄR! Jag har själv tänkt mycket på lyckofasaden, särskilt det senaste året, när jag till exempel ser hur folk omkring mig spenderar pengar de inte har bara för att kunna visa upp något snyggt på blogg och Instagram. När jag känner hur jag själv dras med i spelet och mår dåligt av det. Många dagar är jag så otroligt trött på sociala medier på grund av att det känns som att de har blivit en estrad för tävlingen om vem som har det lyckligaste livet. Ska lycka behöva vara en tävling? Är det verkligen lycka? Enligt mig blir det en falsk fasad som gör att folk blir rädda för att låta andra känna dem på riktigt. Det blir svårt att komma någon nära. Det blir svårt att skapa äka relationer. Och vad är lycka utan varma relationer med vänner och familj? Relationer där man aldrig behöver prestera eller bevisa något.

Jag är långt ifrån lycklig hela tiden. Jag har varit på otroligt dåligt humör de senaste tio dagarna. Arg, sur, på nästan mordiskt humör och deppad där emellan från morgon till kväll. Sådana dagar blir jag extra trött på lyckofasaden. Jag har ingen lust att knäppa en snygg bild på min outfit – för sådana dagar hatar jag hur jag ser ut. Jag äter en snabb smörgås med lite smör på till frukost för jag har inte lust eller inspiration att göra god mat som jag andra dagar tycker är roligt. Lägenheten är kaos och disken hopar sig. Jag kommer hem efter 10 timmar på jobbet och vill bara kasta mig på soffan, stänga ute världen och inte prata med någon och absolut inte göra något annat än att kolla på avsnitt efter avsnitt av något i stil med Kitchen Nightmares. Förr var det okej. I dag känns det som att det inte är det, för om det går en dag utan att man får upp en enda snygg bild på Instragram med någon intressant aktivitet, något vackert landskap, något lyxigt inköp eller dyr mat så har man väl inget liv? Det är väl ett tecken på det, eller? Och lägger man inte upp en massa kärleksfulla bilder på sitt förhållande utan grälar konstant i perioder, så då borde man väl skiljas eftersom det så klart måste vara ett tydligt tecken på att man har tappat gnistan och trillat ner från de rosa molnen?

Sedan jag flyttade till stan har jag känt av det särskilt mycket. Det kändes väldigt bra kan jag säga när jag var hos mina föräldrar och kunde dra på sunkiga träningskläder direkt jag steg ur duschen och åka till bageriet med vått hår och osminkad och hämta marsipan till förlovningsfesttårtorna, utan att någon stirrade konstigt på mig. Där jag bor nu hade folk stirrat. Här har jag en känsla av att jag borde sminka och klä upp mig bara för att kunna gå ut på promenad.

Det blev kanske råddigt det här inlägget nu, men vad jag vill säga är: Heja Mia Skäringer! Stor diss åt lyckofasaden som jag är otroligt trött på och ni ska veta: ni har ett värdefullt liv även om ni inte alltid har snyggaste bilderna på Instagram. Och ni är fina och lyckade även om inte allt är perfekt varje dag. Det är okej att känna något annat än lycka och glädje – ibland i dagens värld blir man ju nästan rädd att det är något fel på en om man inte går runt med pepsodentflin dagarna i ända eller bara känner för att skrika rakt ut. Kanske dagens människor håller på att tappa kontakten med verkliga äkta känslor? Dagarna går upp och ner. Det är så livet är och när man vet det och accepterar det kan man leva med det och känna sig lite lugnare för man vet att allt blir bra i slutändan. Och kom ihåg: en bild på Facebook, en blogg, på Instagram är bara en bild. Den visar ett litet hörn av verkligheten och ingen verklighet är så snygg egentligen som ett perfekt arrangerat tävlingsbidrag till tävlingen om vem som är lyckligast i världen.

Pastellgul smoothie

blogg-smoothie

God morgon på er! Vaknade till ljudet av regn i dag och blev glad över utsikten att luften kanske skulle lätta lite här hemma om det regnar och blir svalare ute, men nu skiner solen igen så får se … Hur som helst så steg jag upp och fixade en pastellgul smoothie till frukost. Blev riktigt glad av färgen, som kanske inte kommer riktigt till sin rätt på bilden men föreställ er en jämnljusgul påskkyckling – typ?

För att göra smoothien, mixa:

2 dl havremjölk som stått i kylen över natten tillsammans med ca 12 cashewnötter

½ banan

2 dl frysta mangobitar

Mixa allt tills ni har en ljusgul smet och servera med lite chiafrön ovanpå. Hur enkelt som helst! Nu ska jag göra mig klar för jobbet. Ha en riktigt fin dag!

 

Lunch på stan

imageimage

Hej på er! I dag är det lunch på stan som gäller. Behövde något uppiggande, har varit på dåligt humör den senaste tiden och det blev inte direkt bättre när jag läste tidningen i morse om Robin Williams död. Han var en av de bästa komikerna någonsin enligt mig och så tragiskt att det skulle sluta så här …

I alla fall, nu ska jag njuta av min lunchsallad så hörs vi mer senare!

Det här med att vara blomnörd

orkidé

På förlovningsfesten förra helgen fick jag och Wiktor en hel del blommor och en av dem var den här Phalaenopsisen. Den är mer lila i verkligheten än den ser ut att vara på bild och den har två stänglar med stora blommor. Perfekt! För enligt mig kan man ju inte ha för många orkidéer. Just nu trängs 14 olika i våra två små fönster. Mest olika Phalaenopsis och Dendrobium men också en Cambria. Drömmer om den dag då vi bor på ett ställe där jag kan ha många fler och mer exotiska sorter. De trängs med en hel massa andra blommor, mest olika Streptocarpus. Just nu blommar tre av orkidéerna med flera stänglar, men en fjärde bildar som bäst nya stänglar och kommer snart att börja blomma.

Jag hör ofta folk säga att de känner sig som pensionärer när de odlar blommor/växter – enligt mig är det löjligt. I så fall skulle jag ha varit pensionär sedan jag var elva år och påbörjade mitt första allvarliga rabattprojekt på egen hand. Från den åldern tills dess att jag flyttade hemifrån spenderade jag alla mina sparpengar på plantor, speciella krukväxter och blomlökar. När andra skrev brev till Westlife skrev jag till min trädgårdsidol, Tasha Tudor. Och jag fick ett personligt handskrivet brev tillbaka också.

Tasha Tudor

Den här bilden kommer från boken om Tasha Tudor och hennes trädgård (och jag har lånat den från bloggen Take Joy!). Jag har lusläst boken om och om igen och drömmer om en trädgård i stil med hennes. Jag behöver inte ha ett stort hus, bara jag har en stor trädgård. Och nej, det får mig inte att känna mig som en pensionär. Varför ursäkta något man gillar med något sådant som att man måste vara gammal (eller varför ursäkta det över huvud taget?) för att tycka om det man tycker om – oberoende vad det är?

Vådan av att knäppa en bild

picasion.com 25Oey

Filmkvällar och långa sovmorgnar. De är två ord som beskriver den här helgen hittills. Nu håller jag på att göra mig i ordning för att åka till Fölisön och knäppa några bilder till ett reportage jag ska skriva för en tidning. Bjuder på en GIF som visar lite av vådan med att försöka ta en bild där jag är med … Bilderna är tagna för en och en halv vecka sedan när jag, Wiktor, min kompis Jansson och min mamma var på Café Salteriet i Björkö by i Österbotten.

Lördag

blogg-tack2

De senaste dagarna har gått så snabbt att jag knappt hunnit märka att de existerat. För en vecka sedan hade vi vår förlovningsfest och dagarna innan festen hade jag fullt upp och dagarna efter festen blev jag nästan lite nere över att allt var förbi. Och nu har en vecka gått. Jag vaknade som vanligt utan luft och inbakad i svettiga lakan. Luftfuktigheten här hemma liknar ett växthus, luften står stilla och vi har över 30 grader trots att fönstren står på glänt. Svetten rinner i ansiktet när man tittar på tv, när man borstar tänderna, när man äter … ni förstår vad jag menar. Har längtat tillbaka till Österbotten där det kändes svalare än här eftersom luften där åtminstone cirkulerar lite.

Hittills i dag har jag redigerat foton och gjort tackkort som vi ska beställa till alla som kom och firade med oss förra helgen. Sedan ska jag planera inkommande läsår eftersom anmälningen till höstens kurser börjar på tisdag. Jag ser fram emot alla föreläsningar och planerar att satsa på många språk nu: tyska, kinesiska och ryska. Får någon sorts skuttande fjärilar i magen bara jag tänker på det!